The end is not even near.


För flera veckor sedan, vilket nu känns som månader har mina tankar kretsat kring gymnasievalet. Vi kommer snart att lämna grundskolan bakom oss för något betydligt större, en förändring som jag och alla andra innerst inne ser fram emot. Det ska bli enormt intressant att få möjligheten till att kunna byta miljö, träffa nya människor samt nya umgängen. Jag har ofta sagt att jag aldrig har bråttom för jag vet inte vart jag är påväg men det fungerar inte längre, det börjar sakta att dra ihop sig. Några som helst framtidsplaner finns inte på kartan och jag vet inte vad jag strävar efter. Jag vill försöka uppnå något som kan bidra till en positiv förändring i världen, att kunna stå för sina åsikter och värderingar för något man tror på. Men det kommer ta sin tid innan jag har hamnat rätt. Jag är medveten om att det finns betydligt fler än jag som känner såhär, vilket på ett sätt känns lättande. Det här kommer absolut inte att förändra hela mitt eller andras liv det är jag medveten om men jag som alla andra vill inte fatta fel beslut.


Why should I go to sleep when I can train my eyes to see?

image145

02:01

                     
I want to be forgotten and I don't want to be remained, they said please don't make it harder and I said no I wont, I want to be desired and he want to be admired but they said don't make this harder and I said no I wont yet.
                        


Big CITY life


Det finns så mycket jag har att säga men ändå  vet jag inte vad som ska sägas. Med tusen tankar i bakhuvudet har jag fortfarande inte fått ner ett ord av det jag vill ha med. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga eller skriva längre, jag har samma tanke hela tiden, men mission impossible att jag skulle kunna skriva om det.